det är nu man ser ränderna på fönterrutan

man ser sitt ansikte i ett kallt marsljus - kan till och med tycka om det
när man borde, men inte har rå, o man skulle, men inte kommer sig för

ingeting bär, ingenting brister, ingeting bär, ingenting brister

på eftermiddagen då solen ännu ligger röd klär man sig trotsigt
man ser sitt ansikte i ett kallt marsljus - kan till och med tycka om det

ingeting bär, ingenting brister, ingeting bär, ingenting brister

då folk inte förstår att världen är degig och svart
men samtidigt mjuk, vit och väntandes
vattnet i åarna rasslar sig fritt från isen
nedför berghällarna kanar små glaciärer och den befriade mossan suckar sipprande av vinterfukt
insekter vaknar
i stugan sträcker harkranken sina ben och stegar vingligt över fönsterkarmen i förstugan
luften är tunn och hög och man kan se den violetta skuggan över lövträden
- någonstans inom oss har någon börjat

när man borde men inte har rå, o man skulle, men inte kommer sig för
ingenting bär, ingenting brister, ingenting bär, ingenting kommer sig för

någonstans inom oss har någon börjat

ingenting bär, ingenting brister, ingenting bär, ingenting brister

man ser sitt ansikte i ett kallt marsljus, kan till och med tycka om det
man går ut på gården o blir stående o lyssnar till smältvattnets kviller nånstans ifrån
man ser en snedögdad dam slinka ner från ett räcke
man går tillbaka till huset, drar på sig yllebyxor
för man vet att i mars blir det kyligt så snart som solen dragit sig undan

ingenting bär, ingenting brister